Att känna sig otillräcklig kan kanske vara den
sämsta av alla känslor som finns.
Maktlöshet. Avsaknad av att känna sig värdefull.
Ja... vad säger man?
På sistone har jag känt mej lite nere.
Jag har känt mej otillräcklig.
Mestadels är det min egen dotter som får
mej att känna så. Missförstå mej rätt...
Jag fullkomligt älskar min dotter och lever för henne.
Men samtidigt är hon så fruktansvärt envis
och har ett sånt fruktansvärt humör.
Det är det där humöret som sätter käppar i hjulet för oss.
Hon skriker och gapar och är bara så fruktansvärt
arg så fort saker och ting inte går hennes väg.
Vilket det faktiskt gör rätt ofta.
Suck. Jag vet inte vad jag ska ta mej till.
Jag är rädd för att det ska dimpa ner en anmälan från
socialtjänsten inom kort, för grannarna lär ju undra.
Det låter ju som om nån slår henne eller nåt.
Men hon är bara arg. Arg för att hon inte får som hon vill.
Jag känner mej så fruktansvärt osäker som mamma
och jag vill bara gråta.
Elli är världens underbaraste dotter. Hon älskar att krypa
upp i ens knä, pussas och kramas och berätta att hon
har världens bästa mamma som hon älskar.
Vet inte ens varför jag skriver detta...
För för det mesta så skäms jag...
Jag skäms över att jag inte hittat ett sätt
som kan hjälpa henne att tygla sitt humör.
Jag skäms för att jag ibland inte orkar
med min egen dotter...
Så himla känsligt.
Men ni ska veta. Jag älskar min dotter.
Hon är världens bästa. Men jag längtar till
den dagen hon slutar skrika så fort nåt inte
går hennes väg.
De säger att det ska vara lugnare när de
fyller 5 år... Får hoppas på det då.
Har man fått sin första ballong så är man ...
8 timmar sedan
Jag har ju inga barn än, men jag känner igen det där lite grann iaf från Alice... För några månader sedan var jag nästan beredd att ge bort henne...! Fast det är klart, det hade jag ju aldrig gjort, jag älskar ju henne. Men man kan bli frustrerad så till den milda grad ibland att man knappt pallar. Jag förstår att det är så du känner nu. Men det blev bättre med Alice, och det blir garanterat bättre med Elli också.
SvaraRaderaTack förresten för att du skriver så ärligt. Det kommer göra att jag inte kommer känna mig riktigt så dålig som mamma när det är min son/dotter som skriker och gormar...:)
Vi ska ses snart, jag har inte glömt det. Det är bara lite mycket för oss just nu. Får förklara mer när vi ses. KRAM! /Linda Bride
Tack Linda!
SvaraRaderaHej Carro!
SvaraRaderaDu är absolut inte ensam med de här känslorna! Det är väl en ständig kamp med de där små viljorna. Min äldsta är envis och otroligt van vid att saker ska gå hans väg och blir en riktig skrikunge och bångstyrig, otrevlig och sur om det inte blir på hans sätt, men han får bara lov att ta kampen att allting inte kan vara som 1 person säger att man måste lära sig att samarbeta och kompromissa, det är ju för deras skull man uppfostrar de... Tänk på de jobbiga stunder ni hade när hon var mindre, då kändes de säkert som den perioden skulle vara för alltid och vips så har de kommit in i en ny fas i livet. Jag tror att de går igenom faser i livet och behöver kriga ibland, super jobbigt men på nåt sätt tar man sig igenom det! Stor kram
Skönt att höra att det finns fler som kämpar ibland!
SvaraRadera